har scenskräck, ogillar att prata inför folk. vill inte spela i ett band. det enda jag har är det jag hatar. musikalisk terapi av en förgäves flaxande pingvin. ett djur. en skådespelare i bur. visar upp den sida som pöbeln tvingande efterfrågar. uttrycker saker, utan att bry sig, för att stimulera andras personliga trivialiteter. skapar en frivillig fasad för att distansera sig från människorna i omgivningen.

det gör ont att leva. plåster läker inga sår. blås på den vissna maskrosen. längtan dit vinden tar en. landar alltid söder om träden. stackens sociala struktur får klacken att vända. finner ingen ro i att sitta still. finner ingen ro i att prata om känslor.
"...”
"jag förstår”
"..."
"jag känner det samma"
det hade kunnat vara vad som helst. örat hör ord som omöjligt kan tolkas utan tillgång till synapserna tankarna färdas genom. tron på att vi skulle vara sammankopplade neuroner är blott lyckohallucinationer.

vi stoppas aldrig av språkbarriärer. vi blir paralyserad av påverkan omgivningen ger oss. ändå blir jag stum av förundran över hur lätt det är att blunda och gå vidare. utan titel, varken författare eller poet. diktationer om möten med omvärlden. ett rop från en avlägsen organism. som en mussla utan pärla vaknar till liv och vädrar sina tysta observationer från botten. som en kritiker utan rosor skrivandes kärleksbrev till en vissen relation.

det duger aldrig, men ingen annan kan bättre förstå din egen funktionalitet. manualen ligger i bagaget du alltid bär med dig. mil efter mil andas vi in avgaser som förgiftar våra sinnen. strövar omkring höga som hus utan fönster. inget hopp till slut. väntar med öppna armar. du är världen, jag är dekadensen. men det finns ingen tid för oss. någon av oss måste säga farväl. istället för att tyna bort skulle en chans till tidsresa leda mig tillbaka till stadiet där man kunde strypa sin egen existens med navelsträngen.

vi är trots allt bara skrot och korn. partiklar vi med hink och spade försöker forma till slott. konstruktioner som kommer att rasera med tiden.